Trädgården doftar av alla rosor.
En behaglig väldoft, inte påträngande utan frisk och angenäm.
En liten vandring i kvällssolen ger mig välbehag.
I år har honungsrosen vuxit sig gigantisk, den är verkligen en snäll rossort.
Den skulle egentligen behöva beskäras, det skulle inte göra så mycket, men kanske allra helst, stöttas upp, den hänger ut från husväggen som ett halvt paraply, att gå runt husets hörn är som att gå i en tunnel av rosor.
Den brinnande kärleken eller Studentnejlikan som den också kallas, står där så stolt och sträcker på nacken och tittar ut över hela trädgården.
Avslutningsvis en närbild på den grekiska vädden, som jag bara älskar för den är så anspråkslös och har en charm som gör den oemotståndlig på något härligt vis.
Klicka på bilden om du vill!
